Intervju med Linda Lindström

När pandemin slog till behövde vi alla anpassa oss till situationen. För de allra flesta av oss innebar det att träningsmöjligheterna i stor utsträckning försvann. Som tur är består kampsport även av mycket kunskap, och inget hindrar oss från att bli bättre genom en ökad förståelse för vad vi håller på med. Jag samlar på kampsportsböcker, framför allt från första halvan av 1900-talet, och även om man skulle vilja få reda på mycket mer om och av de som har skrivit böckerna, så finns det i alla fall en tydlig dokumentation. Nu är till och med hemsidor otrendiga, och man får hålla till godo med den information som finns i sociala medier. Det som har hänt inom svensk jujutsu de senaste decennierna är i många fall helt ogooglebart. Givetvis kan man läsa gamla protokoll och tidningsartiklar, men den kunskap som har samlats av de som har varit allra bäst inom sitt område “på sistone” är osynlig, och sparas ingenstans! Jag fick därför idén att intervjua några vars kunskap jag vill synliggöra. Intervjuerna ser olika ut, men målet har hela tiden varit att fråga så lite och vagt som möjligt, så att den som svarar fritt kan få ur sig så mycket som möjligt utan att bli störd av de förutfattade meningar jag eventuellt har. I den här intervjun syns det alltså inte så mycket frågor, men det har funnits vissa frågeställningar i bakgrunden som har resulterat i texten.

Först ut i den här serien är Linda Lindström, och om du läser detta vet du vem hon är! Anledningen till att jag valde henne var att hon inte bara är en av sveriges främsta kampsportare, utan även en fantastiskt inspirerande tränare. Hon är en viktig del av länken mellan dåtid, nutid och framtid, och mellan tradition och idrottsliga prestationer. Jag trodde att hon skulle kunna erbjuda många bra insikter, och jag blev absolut inte besviken. Så, varsågod Linda!

 

Hur kom det sig att du började med kampsport?

Jag testade många olika sporter i mina ungdomsår, allt från ridning, bandy, pingis och dans. Men så hade jag en tjej i min klass i mellanstadiet som gick på ju-jutsu i Kalmar Budoklubb så jag och sex killar till i klassen bestämde oss för att testa. Efter ett år var det bara jag och tjejen kvar av klasskompisarna. Kanske var det inte så coolt som killarna hade tänkt sig eller så hittade de helt enkelt andra intressen. Men jag fastnade. Dels tilltalades jag nog av strukturen och nördade in på alla japanska namnen, men det var också fantastiska instruktörer som verkligen gav allt för att lära oss både traditionen och teknikerna i den ädla sporten. Jag började i barngrupp men fick flytta upp i vuxengrupp vid 15 års ålder och då börja träna för en av storheterna inom jujutsun, Carlos Romero. Ganska snart efter det fick jag också börja som hjälpinstruktör och instruktörsrollen är något som jag fortsatt med under hela kampsportskarriären.

 

De första åren

På denna tid (låter som jag är uråldrig 🙂 ) fanns det bara en jujutsustil under Hans Gregers ledning och det var traditionell självförsvarsjujutsu. Påsklägrena som anordnades var den stora aktiviteten för året och jag minns fortfarande när jag så till slut fick förfrågan att vara instruktör på detta läger och fick äta middag med alla andra instruktörer som man såg upp till. Det förekom lite newazatävlingar på läger som dessa, men annars krävde att man hade graderat till brunt för att man skulle få tävla i ju-jutsu. Så jag hängde med som supporter på dessa tävlingar och längtade till den dag jag själv skulle få möjligheten att tävla. Jag insåg dock att i karaten fanns inga sådana restriktioner så vid 15 års ålder började jag också på karate i Kalmar karateklubb (stilen shotokan under Paul Kee) och där har jag några omtumlande första tävlingserfarenheter där jag fick framtänder skadade och grät mig igenom någon tävling innan jag förstod syftet med tandskydd och snarare blev taggad av fighten än fick ont. Jag har sedan fortsatt att köra karate (bl.a för Karl Daggfeldt och Ramon Malave) parallellt med jujutsu under åren.

 

Så fick jag mitt bruna bälte och fick börja träna med tävlingsgruppen och vi åkte på de så kallade elitlägrena i Nacka för legenden Ingemar Sköld. Och här var det en helt annan värld med världsmästare som tränade på en helt annan nivå. Och tävlingsstilen var något helt annat än den traditionella självförsvarsstilen och liknade mer det som idag är sportjujutsu.

 

När det var dags att söka universitet sökte jag Stockholm utifrån att Carlos flyttat dit några år tidigare och på så sätt blev kampsporten en fortsatt naturligt del under hela min studietid. Under denna period hände det en hel del inom jujutsun. Flera av de tunga namnen bröt sig ur och bildade egna stilar och så gjorde till slut även Carlos. Hans stil jigo ryu var en utpräglad självförsvarsstil med boxningsinslag. Jag ville dock tävla och hankade några år runt på egen hand på olika tävlingar men nådde inte riktigt målet att blir bäst i Sverige som då var det jag kunde föreställa mig. Så 2005 tog jag det tunga beslutet att byta klubb till Nacka dojo. Men med stor respekt för vad Carlos gett mig på vägen. Och så började tiden för Ingemar Sköld och sedermera i Ricard Carneborns regi. Har fanns ett helt annat stöd och förutsättningar för att tävla och snart var målet inte längre att bli bäst i Sverige utan att bli bäst i världen.

 

Och snart så hade jag också prövat på brasiliansk jiu-jitsu, tävlat i både judo och sumission wrestling och helt enkelt blivit en rätt allround kampsportare.

 

Och vad gjorde att du blev kvar? 

Det är något speciellt med kampsport, för att vara en individuell sport finns så mycket värme och gemenskap. Och under alla tävlingsår där man delat glädje och sorg har som många fina relationer skapas och en tilltro till varandra utöver det vanliga. Och genom skador, graviditeter och andra livshändelser så har sporten alltid funnits där och välkomnat mig tillbaka när jag varit redo. Så gradvis förflyttades intresset till att bli en livsstil och idag kan jag inte tänka mig ett liv utan kampsport även om jag inser att det kommer en dag där man inte kan hålla samma nivå som när man var på topp.

 

Hur var träningen jämfört med idag?

Idag finns helt andra förutsättningar för träningsupplägg och metodik. När jag började i landslaget var det bara några få som sysslat med någon form av styrketräning något som nog idag får anses som ett måste om man ska ligga på elitnivå. Det finns också ett helt annat urval av olika kampsporter och konkurrensen är större men antalet personer som tränar kampsport känns också som att det vuxit. Jag hade ju förmånen att få träna för Ingemar som var en av de första att föra in mental träning, något som jag har haft oerhörd nytta av genom tävlingsåren men också allmänt i livet. Detta tror jag också är mer utbrett idag och jobbas med på att annat sätt i större utsträckning. Jag tycker också att kampsporten lite har växt ur den underjordiska källarlokalerna (även om många fortfarande ligger där fysiskt) och kommit upp i dagens ljus som en träningsform som passar alla, ung och gammal, elit som motionär.

 

Första svartbältesgraderingen

Min klasskompis och jag hade sedan gult bälte graderat ihop. Vi hade alltid inför varje gradering ett stort fokus och när vi inte var på mattan och övade tekniker så förhörde vi varandra på japanska namn. Så när det var dags för svartbältesgradering var det självklart att vi skulle köra ihop. Vi hade förberett oss väl. Det var ju både grundtekniker, partekniker och kata som stod på programmet. Men så, med bara några få veckor kvar, bestämde sig min kompis för att hon inte var redo och ville vänta. Och jag ställdes inför ett svårt val, jag ville ju så gärna gradera till svart bälte, men också göra det tillsammans med min kompis. Och det kändes märkligt om hon skulle vara min kastdocka på graderingen när hon inte själv skulle gradera. Så jag bestämde mig för att i sista minuten byta graderingspartner och valde att köra med en annan kille från klubben (Kalmar budoklubb) och det blev verkligen några intensiva dagar där han skulle lära sig ordningen på alla tekniker och vi skulle få det så timat som möjligt. Det enda vi inte lyckades öva in var parkatan så här fick min klasskompis ställa upp trots allt och köra med mig. Och det gick vägen, den 30 juni 1996 graderades jag till 1 dan i jujutsu!

 

Fram till dess hade ju fokus varit att erövra det där svarta bältet, ett mål som ställdes upp ganska tidigt när jag började träna. Och på den tiden fanns inte så många kvinnliga svartbälten. Minns ett påskläger där det hade tagits ett initiativ att samla alla tjejerna på lägret av bl.a. Lena Thelberg och Annika Lindau (senare Sköld) och jag tyckte det var så häftigt med de tjejer som lyckats ta sig till svart. Och visst, precis när man fått bältet fanns ju också en liten oro om man skulle kunna leva upp till den nya graden. Men ganska snart kom insikten att det var nu kampsportsresan började på riktigt, allt fram tills graderingen hade varit att lägga en bra grund för den jujutsuka jag skulle bli.

 

Och detta med traditionella graderingar är ändå speciellt. Du bedöms utifrån din prestation av en graderingskommitté framför en publik. Lite som att tävla faktiskt. Jag har ju genom åren fått möjligheten att visa upp graderingar till högre grader och alltjämt är det fråga om en ytterst fokuserad förberedelse där det gäller att leverera sitt allra bästa. Förra året fick jag till slut tummen ur och graderade till svart bälte i karate. Trots att jag då sedan länge varit svartbälte i jujutsu och även brasiliansk jiu-jitsu så var det minst lika nervöst och betydelsefullt denna gång.

 

Jag har nog genom åren landat i att mina svartbälten är en del av vem jag är och jag är stolt över det jag åstadkommit. Och med graden kommer också en respekt och jag kan fortfarande mötas av förundran när jag är på nya klubbar och kliver ut från omklädningsrummet med det svarta snöret runt midjan. “Åh har du svart bälte!” Men för egen del har det också varit förenat med en stor ödmjukhet och insikt om att trots alla år av träning så finns det fortfarande så mycket kvar att lära. Och det är ju charmen med sporten, man blir aldrig fullärd. Men ungarna tycker det är coolt, även om de tycker det är ännu coolare när jag berättar att jag också är världsmästare.

 

Alla graderingar betydelsefulla på sitt sätt

Jag har ju graderat på olika sätt inom olika sporter, ibland fysiskt, ibland på tävlingspoäng och som i BJJ där instruktören bestämmer när det är dags. Och det är svårt att säga att det är en enda gradering som betytt mest. De har alla betytt mycket men på olika sätt. Sett till mina svartbältesgraderingar så var mitt första svarta bälte just mitt första svarta bälte, dvs ett mål som då funnits sedan jag började med kampsport, och detta var inom en traditionell jujutsustil. Mitt 2 dan i samma stil gick lite bara av farten utifrån att man tränade på och då var nästa grad nästa mål helt enkelt, men fortfarande stort utifrån att nu hade man nått “nästa” nivå. Men så mellan 2 och 3 dan så hände en hel del kampsportsmässigt, jag hade lämnat den traditionella stilen, tränat jigo ryu ett tag, men sedan tagit beslutet att satsa helt på tävlandet och istället gått över till att träna sportjujutsu. Så när jag många år senare sökte mitt 3 dan på tävlingspoäng så var det en annat form av tillfredställelse, ett kvitto på de resultat jag nått på tävlingsmattan. När jag vann VM 2008 överraskade förbundet med att tilldela mig ett 4 dan i förbundsjujutsu. Samtidigt som detta var mycket hedrande så var det också lite blandade känslor, för det hade inte stämts av med min stilorganisation och bältet accepterades inte av min organisation. Så länge låg detta bälte oanvänt och nu först på senare år när jag inbjudits till som instruktör till olika läger har det åkt på ibland (för det är väldigt fint broderat 🙂 ).

 

När jag kom tillbaka till mattan efter mitt andra barn behövde jag ett nytt mål så jag bestämde mig för att göra en fysisk gradering till 4 dan i sportjujutsu (dvs till samma grad men i min stil). Och denna tillsammans med min första BJJ-gradering och karategradering värmer ändå lite extra i hjärtat. Graderingen till 4 dan i sportjujutsu är i princip fri och jag fick möjligheten att sätta ihop mitt eget program. Jag valde då ett tema med att visa upp de olika kampsporter jag utövat genom åren och hade delat upp graderingen i olika block med karate, judo, sportjujutsu, självförsvarsjujutsu och brasiliansk jiu jitsu och därtill tillhörande sparring i alla dessa olika stilar. Jag fick också möjligheten att visa upp de olika blocken med fantastiska utövare (världsmästare, europamästare, sensei) som jag haft förmånen att träna med. Det blev på detta sätt också en möjlighet att ta upp gamla bekantskaper, träna ihop och utbyta gamla härliga minnen. Dagarna innan graderingen samlade jag alla “uke” på en middag hemma hos mig, så fantastiskt att se att även om de kom från olika stilar var kärleken till kampsporten gemensam. Jag är också oerhört stolt över den gradering jag genomförde och att få göra den för Ingemar Sköld och Ricard Carneborn som varit en stor del i min kampsportsresa och sanna förebilder, på något sätt var det lite som att sluta cirkeln, mitt kampsportsliv samlat till en enhet.

 

En helt annan gradering som nog berört mig mest känslomässigt är min första BJJ-gradering. Jag hade tävlat intensivt i BJJ som lilabälte och brunbälte men så i november 2015 ställde jag upp i no gi VM i USA och i den öppna viktklassen fick jag hela vikten från den betydligt större tjejen jag mötte över mitt knä och jag kände hur allting bara brast. Väl hemma visade röntgen att det menisk och yttre ledband var skadade, likaså mitt bakre korsband och kvar fanns en liten skör slamsa. Jag stod inför valet att operera direkt eller vänta ett halvår och hoppas på självläkning men risken att jag ändå skulle behöva operera senare. Vilket jag än skulle välja innebar att en längre frånvaro från mattan och ett medskick att det kanske inte skulle hålla att köra kampsport med igen. Jag valde att ge kroppen en chans att självläka och fick således benet uppspänt i en ställning med förbud att på något sätt böja på benet under några veckors tid, därefter fick jag börja böja några grader och successivt öka rörelsen vart efter. Detta var en oerhört tung period mentalt och första tiden hängde jag  på gymmet i klubben men längtade så efter att få gå upp på mattan igen. Kämpade sedan hela våren med att knäet inte gick att böja som det skulle och även om jag försiktigt började rulla lite så fick det bli mycket anpassat. Tre veckor innan det årliga sommarlägret (som hålls i augusti varje år) körde jag just en försiktig teknikträning och då händer det som inte bör kunna hända. Mitt yttre ledband i det andra knäet poppar. Nu är ju detta en skada som läker på 6-8 veckor men just där och då kändes allt nattsvart, som att mattan drogs undan mina fötter. Så när lägret började fanns jag där ombytt på mattan men kunde knappast göra en enda teknik. På dessa läger är det alltid graderingar detta år inget undantag. Strax innan graderingen springer jag på Ricard som ber mig byta om till gi då han ska gradera några av ungdomarna som jag var instruktör för. Denna dag hade jag inte ens tagit med mig någon gi så jag fick låna en av en klubbkamrat. Och dels är jag lite undrande då Ricard inte ens gett mig namnen på vilka som skulle gradera och dessutom när graderingen startar börjar han med de vuxna och jag hinner nästan bli lite irriterad över att han låter ungdomarna vänta. Men det visar ju sig att det inte alls är några ungdomar som ska gradera utan det är jag som ska få mitt svarta bälte. Och för mig var det så oväntat, jag hade ju inte alls kunnat träna eller tävla, men i det fina tal bröderna Carneborn gav framhölls att det inte alltid är prestationerna på mattan som räknas utan att man fortsätter komma tillbaka trots de motgångar livet utsätter en för. Så många känslor på samma gång!

 

Så vill jag också framhålla min karategradering. Jag har ju tränat karate från och till genom alla år, men inte graderat sedan 1996. Så när jag förra året (2019) bestämde mig för att nu var det dag att försöka erövra dangraden var detta en rejäl utmaning. Denna gradering är den mentalt mest utmanande gradering jag genomfört. 2 timmars total fokus på minsta lilla detalj noga granskad av mästaren Ramon Malave och mina två fd landslagskamrater. Denna gradering är också den som jag hyst störst nervositet över att faktiskt inte klara. Så när jag efter lång väntan, där jag fick vänta utanför medan de överlade, fick veta att jag klarat mig och faktiskt också med fin bedömning (ja varje teknik poängsattes), den lättnaden och stoltheten över att ha lyckats värmer fortfarande.

 

Så utifrån ovan, jag kan inte välja bara ett av mina bälten för alla bär de med sig sin egen historia. Och på frågan om det fysiska bältet inte betyder något så är svaret att jo det gör det. Det där att det bara är något som håller ihop dräkten håller jag inte med om. Varje bälte symboliserar för mig vem jag är och vad jag har åstadkommit och jag är stolt över alla mina bälten.

 

Modern eller traditionell utövare

Jag har alltid tilltalats av precision och kontroll. I den traditionella jujutsun utforskade jag att hitta rätt vinklar och timing för att komma loss snarare än att använda styrka. Och på samma sätt har jag tagit mig an de moderna sporterna. Med det sagt har jag genom åren lärt med att förena fysik med god teknik och framför allt arbeta med den mentala biten. Jag brukar tala om att man som utövare behöver flera pusselbitar, teknik, fysik och taktik och många gånger är det den sista biten som fallerar, att man inte i tillräcklig grad har arbetat med den mentala delen. Det jag tror jag har med mig från den traditionella sidan är budoetiken, respekten och lojaliteten, något som jag försöker förmedla när jag själv instruerar eller tränar. Att träna kampsport är något mer än att dyka upp på ett gym lite då och då, det är ett commitment. Sedan har de traditionella kampsporterna en striktare atmosfär medan det kan vara lite lösare uppstyrt på de modernare och här får man ju som utövare anpassa sig till situation. Men i grunden skulle jag ändå vilja påstå att jag bär med mig budons bushido oavsett vilken kampsport jag utövar.

 

Trender

Vad är kampsport och för vem är kampsport? Med bakgrund i det traditionella självförsvaret å ena sidan och framgångsrikt tävlande å andra sidan har jag nog flirtat med flera av dimensionerna i det kampsporten har att erbjuda. För det finns något för alla och det är det som på något sätt är så unikt. Du kan tilltalas av precisionen, detaljgraden, att totalt kunna nörda in sig på ett ämne, eller så charmas du av disciplinen, strukturen och styrkan i tekniken. Du kan också dras med av den tuffa träningen, den fysiska utmattningen att köra helt slut på kroppen och att utsätta sig för slag och sparkar, strypningar och kast och stärkas av klara dessa situationer, pusha dig till ditt yttersta. På ett djupare plan byggs en självkänsla och ett självförtroende, en mental styrka om din egen förmåga, en identitet. Och detta innebär en vacker mångfald av unika utövare.

 

I detta skapas dock olika profileringar och trender i vad som är ett gångbart varumärke. Och det har nog i alla tider funnits en grund i budotraditionen oaktat japansk, koreansk eller annat ursprung. Men också en tydlig utbrytning när viljan varit att profilera mer mot tävling och sport eller mot det effektiva självförsvaret. Och jag tror också att det går i cykler. Ser man t.ex. till bjjn så är det flera av de stora instruktörsprofilerna nu som knyter an till rötterna i tradition och självförsvar. Men förhållandet var det motsatta när Top Team bildades med utpräglad tävlingsinriktning för att ta fram världens främsta tävlingsatleter.

 

Inom svensk jujutsu har det ju också skett en hel del utbrytningar genom åren. I Hans Gregers ju-jutsu fanns en stark tradition men också riktningar mot självförsvaret och tävlingsverksamheten. Här valde Ingemar Sköld att höja tävlingsinriktningen till en ny nivå, Lennart Collan gick sin väg, likaså Christer Andersson med Kampjujutsu som är en fullkontaktjujutsustil och Carlos Romero med Jigo Ryu, ett effektivt självförsvar. Alla starka profiler, alla med en tydlig nisch i sin kampsport. Och med det så valde den traditionella ju-jutsun att bli ännu mer traditionell, i vissa fall med tydliga avsteg från tävlingsverksamhet. I takt med att tydligare nischer dyker upp har nog de typiskt traditionella falangerna fått välja lite spår, dvs riktning mot självförsvar eller sport för att kunna marknadsföra sig.

 

På ett personligt plan tror jag också att en kampsportare går igenom olika faser och ju mer erfaren kamsportare man blir desto större behov av att förstå helheten och bakgrunden och det kan vara en förklaring till att det även inom de mer moderna kampsporterna reflekteras tillbaka till ursprunget och traditionen.

 

Så trenderna påverkas sannolikt både utifrån det klientel man vill försöka attrahera och de unika utövarnas behov av egen utveckling och det finns en fin charm i det. Kampsport är för alla.

 

Bästa självförsvaret

Hur många gånger har man inte hört: Den där tekniken kommer aldrig att fungera i verkligheten! Och uppfattningarna om vad som fungerar går vitt isär. För mig handlar det mer om ett mind set än vilka tekniker som är bäst. För hur man än vänder och vrider på det så är det bästa försvaret att kunna läsa av en situation så att man helt kan undvika att bli utsatt för den. Men för att kunna öva på det så behöver man utsätta sig för olika situationer, förstå sina egna reaktioner i de situationerna. Och det kan handla om att träna så realistiskt som möjligt men också att utmanas på ett mentalt plan. Min reflektion av den traditionella ju-jutsun är att den många gånger utgår från tydliga fastställda scenario, och även i randorin har det anpassats till någon form av gentlemannaattack utifrån systemets ramar. Ser man till tävlingsverksamheten inom ju-jutsun så är den ju i första hand inriktad på poäng snarare än oskadliggöra någon, men överraskningsmomentet att ha en motståndare som är oförutsägbar och helt klart inte kommer vilja leka på dina villkor, ger en annan styrka i att kunna hantera det oväntade. För att bli bra på något behöver man repetera mycket men också sätta det i sitt sammanhang, dvs situationsanpassad sparring och sedan fri sparring. Några av de riktigt bra instruktörer jag tränat för genom åren tillämpar en mer konceptbaserad metod där det snarare handlar om att utforska olika vägar att hantera situationen än att tillämpa ett helt fastställt mönster. Men för att komma dit måste det ändå finnas en bas i teknikregistret och en förståelse för kroppens mekanik. Därtill måste man öva på instinkten att aldrig ge upp även när det känns som det för länge sedan är över. Och den instinkten är så individuell och vi påverkas så olika av stresspåslag. Och den gamla reptilhjärnan slår till, där det för en del faller så naturligt att slåss, medan andra flyr eller helt fryser i situationen.

 

Jag hade tränat kampsport i rätt många år när en av mina instruktörer Carlos Romero, som på den tiden höll många att utbildningarna för häktespersonalen, höll ett knivpass men där vi bytte ut knivarna mot tuschpennor och dräkten mot vita t-shirts. Och motståndaren fick uppgiften att gå lös med attacker på alla sätt den kunde komma på. Insikten var bedrövande, alla fina försvar jag övat på visade sig rätt futtiga och de röda strecken från tuschpennan blev allt fler på den vita tröjan. Lägg då till tanken att personen du blir attackerad av är påverkad av något och helt saknar smärttröskel, helt plötsligt känner man sig inte så säker på sin förmåga.

 

Våld är brutalt, därför behöver försvaret vara brutalt. Att det är en situation där det är stökigt, oförutsett och inget utrymme för att korrigera en liten vinkel för den optimala tekniken. Jag brukar säga att det räcker med ett slag. Och i det ha en stor ödmjukhet i att oavsett en lång kampsportserfarenhet så måste du alltid vara redo, läsa situationen. Jag tror således att den som utsatts för situationer där attacken varit oväntad under hög press med stora stresspåslag och som fått öva sig på att hantera sådana situationer har bättre förutsättningar att överleva än den som har den optimala tekniken för ett handledslås eller axellås men som lärt sig dessa endast i ett tryggt scenario. Ytterst kommer det att handla om överlevnadsinstinkten, att aldrig ge upp oavsett vad.

 

Kvinnliga förebilder inom sporten

När jag startade var det mest manliga instruktörer, det fanns några få tjejer på klubben men inga höggraderade. Men jag brukade läsa tidningen Ju-Jutsunytt på klubben och minns särskilt artikeln om Anna Dimberg när hon vann VM 1994. Och när jag sedan började åka på elitlägren som arrangerades i Nacka och fick träffa Anna i person, se hur hon fightades med killarna, hur hon gick match efter match till synes outtröttlig, ja det var häftigt! När jag sedan flera år senare kom med i landslaget var det Anna och Jennie Brolin som tog hand om mig lite extra, jag var rätt junior och vilsen bland övriga som hade flertalet internationella medaljer och var vana landslagsutövare. Lite extra kul får jag säga att det var att Jennie gjorde en comeback och var med i landslaget 2018 då jag också gjorde min comeback. Det var roligt att få umgås på nytt, nu båda i lite äldre version.

 

En annan utövare som påverkat mig mycket är Annika Lindau Sköld. Annika som person tog inte så mycket plats, men oj vilken fighter på mattan. Och när jag behövde få lite extra sparringträning så var det Annika som ställde upp och körde extra med mig. Hon förmedlade ett lugn, en trygghet och fick mig att våga tro att jag också kunde bli bäst i världen en dag. Och när jag vann VM 2008 så var det just Ingemar Sköld och Annika som var prisutdelare, kändes som cirkeln fick slutas på något sätt. Jag skulle också vilja nämna Berit Abrahamsson Hornvall, som jag lärde känna som “tanten” i kiosken på de årliga påsklägren, men som under senare år bjudit in mig årligen för att instruera på hennes klubb i Täby. Det är så fantastiskt att se att hon “is still going strong”, trots diverse skador så krigar hon på, ger mig hopp om att jag också ska kunna stå på mattan många år till. Och så måste jag nämna Isabelle Sarfati, denna lilla ettriga fransyska med en eld utan dessa like. Har haft förmånen att vara coach för landslaget tillsammans med henne och även Isabelle gjorde ju en comeback VM 2018. Letade upp en kille på klubben som aldrig tävlat innan och lyckades i lagmatchen slå ur ryska världsmästarparet i duo, något sådant klarar bara Isabelle av att göra! Det finns många namn att nämna, duktiga utövare som Nicole Sydbøge, Vibeke Haans, Cecilia Bröms, mina lagkamrater i jujutsu och karate såsom Jessica Tanzilli, Joanna Stassos, Stefanie Kaup. Glömmer nu säkert någon, men gemensamt är att alla är otroligt starka kvinnor och duktiga utövare, men med en stor ödmjukhet och ett engagemang för kampsporten.

 

Jag har också genom åren fått möjlighet att träna för fantastiskt duktiga kvinnliga instruktörer. När jag började med BJJ fanns det inte så många höggraderade i Sverige, däremot två mycket duktiga tjejer i Norge, Devi Ahuja och Camille som utmärkte sig på de nordiska tävlingarna. Devi höll också tillsammans med Shanti Abelha, Danmarks stora kvinnliga namn, det första bjj-tjejlägret jag deltog på. Något som sedan blev en återkommande aktivitet med olika kvinnliga instruktörer. Höjdpunkten är nog fortfarande när Leticia Ribeiro från Gracie Humaita, en av de främsta kvinnliga bjj-utövare genom alla tider kom och instruerade tillsammans med sin elev Beatriz Mesquita (som också skulle visa sig blir en av världens bästa bjj-fighters). Jag är så tacksam för alla inspirerande kvinnor jag fått lära känna på mattan genom åren.

 

Fler tjejer på mattan

Och jag tror det är viktigt med förebilder när det kommer till våra tjejer som hittar till kampsporten. Att få se att tjejer också får ta plats och kan bli bra instruktörer eller världsmästare för den delen. Eller att man helt enkelt duger som man är. Några kommer in med en naturlig tuffhet, men många har sökt sig till kampsporten för att man vill kunna försvara sig eller känner att man behöver förbättra sin fysik. Och det kan ibland vara ett rätt stort steg att bara ta sig till en kampsportsklubb, att sedan någon annan som man inte känner ska vara väldigt fysiskt nära och försöka brotta ner en, inte en helt bekväm situation. Jag har ju i många år nu haft tjejträningar och blir lika lycklig varje termin när jag ser utvecklingen på våra nybörjare som första gången kan få jobba mycket med att låta andra personer röra ens kropp och som i slutet av terminen helt släppt den obehagskänslan och brottas på precis som alla andra. Att vi lyckats skapa en zon där man känner sig trygg med de man brottas med, killar som tjejer. Har flera tjejer som beskrivit en känsla av panik när någon håller fast dem, sitter på dem eller till och med försöker strypa dem. Och det är ju detta som är så viktigt att jobba med, de känslor som uppstår vid en fysik interaktion. Ofta börjar mina tjejer med tjejträningar, men vi försöker vart efter slussa in dem i den vanliga träningen och detta har verkligen gett resultat. Nu för tiden är vi ofta ett gäng tjejer som dyker på upp de ordinarie passen. Dvs ett litet stabilt gäng med tjejer skapar förutsättningar för att fler tjejer vågar komma och träna när man vet att det alltid finns någon tjej att köra med. Och med det sagt så brukar det efter första terminen bli en naturlig övergång där det inte längre spelar någon roll om man kör med en tjej eller kille. Detta kan ju vara en liten utmaning i klubbar där det inte finns så många tjejer, oavsett hur duktig den manliga instruktören är och hur snälla de andra killarna är så är behöver man vara uppmärksam på den subjektiva upplevelsen så att det blir en trygg miljö som handlar om att brottas eller slåss med varandra, inget annat.

 

Barn och ungdomar

Det är intressant att se hur den sociala interaktionen sker i barn och ungdomsgrupperna. Här har killarna och tjejerna oftast följts åt genom åren och det finns en naturlighet och därmed en trygghet med varandra. Och detta tror jag också är en framgångsfaktor i Nackas ungdomsgrupp som haft fantastiska tävlingsframgångar, att de har en gemenskap och stöttar varandra både i motgång och medgång. Men visst så händer det något i tonåren, hormoner som far omkring, medvetenhet kring sin kropp och sexualitet. Och då behöver man återigen vara uppmärksam så att mattan blir den trygghetszon som är avsikten. Det är inte ovanligt att flera slutar vid övergång från barngrupp till vuxengrupp. Dels är det en tid i livet när nya intressen dyker upp, men en faktor är också att den trygghet som byggts upp ruckas lite, det blir en ny situation att förhålla sig till. Så här har vi instruktörer ett viktigt jobb att se till att övergången blir så bra som möjligt. Jag tycker Nackas ungdomstävlingsgrupper varit ett bra sätt där man successivt kunnat höja nivån och kraven på individerna så vuxenträningen inte blir som en chock.

 

Dojon mitt andra hem

I slutändan handlar det ju om att alla ska trivas, att klubben ska vara platsen man går till för att göra av med energi, att få svettas och fysiskt utmana sig, men också hämta energi och mötas av härliga människor som bryr sig om dig. När det känns lite extra tungt i livet så finns det en trygg plats att gå till, eller när något extra roligt hänt finns kamraterna där och delar din glädje. Jag tror på att skapa en samhörighet och inkludering. På Nacka dojo, min hemmaklubb, pratar vi ofta om “Tjena kompis” som innebär att du är välkommen precis som du är, vi tränar tufft och hårt, vi kommer slåss och strypas, men vi är alla kompisar!

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *